Hej, jag heter Anna och fyller arton om två veckor. Nyligen gjorde jag ett val, ett val som jag tyvärr inte kommer ångra. Jag bytte klass, bytte umgängeskrets. Eller var det ens vänner, var vi nånsin mer än på utsidan? Förut trodde jag det men nu har jag jävligt svårt att tro det tyvärr. Jag fyller ARTON om två veckor och valde att säga upp min vänskap med nästan alla av mina jämnåriga vänner!!! Säger inte det nånting för er eller? Är det så jävla svårt att lämna mig ifred? FÖRSVINN UR MITT LIV. Vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det åt er, jag vill inte vara med erat jävla gäng. Jag är inte intresserad av er längre, jag vill inte vara nån jag inte är. Jag vill inte ständigt behöva göra min röst, för att jag är rädd för att bli lämnad utanför.. eller vänta det är väl det som hände? Varför försöker ni hela tiden få mig att framstå att det är jag som gjort fel, att jag gjort er illa? Jag har inet gjort nåt annat än att stanna utanför, har inte bråkat eller nåt. Var bara tyst, och bytte klass. Men fortfarande trackar folk ner mig, vad jag ska jag göra för att ni ska sluta? Ska jag byta skola och flytta till ett annat land eller? Det roliga att allt jag nånsin sagt försöker ni framstå nu i efterhand som en elak kommentar, är det för att ni har dåligt samvete och försöker vända på allt eller?

I lågstadiet sa alltid min lärare att jag var så upptagen att alltid se till att nån inte blev ensam, att jag själv blev lämnad ensam. I gymnasiet får jag höra av min lärare att jag nog är den personen med det största hjärtat hon nånsin träffat. Men ändå är jag där, ensam. Jag vill ALDRIG nån illa, det är den jag är. Det är så jag är uppfostrad, respekt kallas det. Jag har inte fördomar, jag dömmer aldrig någon. Folk som känner mig, SOM KÄNNER MIG. För ni kan fan inte säga att ni känner mig. Dem vet att jag aldrig skulle göra något för att skada någon. Ni vet vilka ni är, jag skulle aldrig skada er. Ni betydde mycket för mig, men nu vet jag inte längre. Det enda jag ber om nu är att bli lämnad ifred. Orkar inte försöka verka stark hela tiden, för jag vet att ni bara försöker bryta er in i mitt skal och visa mig svag. Ja jag mår dålig, är det de ni vill höra?
Snälla låt mig vara.

Tell me everyday I get to wake up to that smile, I wouldn't mind it at all.
Det är svårt att förklara något, när det inte finns tillräckligt med ord.
Ni vet känslan när man blir alldeles varm inombords av ett leende, eller man hör någon man gillar skratta. Det finns inget som gör mig gladare, jag kan gå från att vara helt nere till så jäkla lycklig på någon minut. Vet inte hur jag nånsin ska kunna tacka dig för att du finns vid min sida och är den du är. Vet inte hur jag skulle klarat det här året utan dig, jag älskar dig världens finaste.

Nobody knows me I'm cold
Walk down this road all alone
It's no one's fault but my own
It's the path I've chosen to go
Frozen as snow I show no emotion whatsoever so
Don't ask me why I have no love for these motherfucking hoes
Bloodsucking succubuses, what the fuck is up with this?
I've tried in this department but I ain't had no luck with this
It sucks but it's exactly what I thought it would be
Like trying to start over

när ska vi ge upp och vara glada för varandras skull?
för det verkar vara jävligt svårt nu.
jag vet aldrig hur det känns, för jag har aldrig känt det själv.
har aldrig känt riktig kärlek, tårar eller smärta.
för jag är bara jag. du är mer speciell, på många sätt.
men jag har något som inte du har, jag har empati.

Vissa dagar vaknar jag i nått läskigt tillstånd då jag är mentalt är vaken men kroppen sover. Jag kan öppna ögonen, men inte röra resten av kroppen ibland känns det som jag kvävs. Eftersom jag har klaustrofobi får jag sån jävla panik, det går som elektriskakramper i kroppen och det dånar i öronen. Det tar ett tag men jag brukar lyckas med all kraft röra lite på mitt finger så jag vaknar, alltså kan jag inte röra kroppen det enda som går att röra är mina ögon. Det här händer runt en gång i veckan, om jag somnar om igen efter en sån här attack kommer det nya på raken. Oftast händer det när jag sover på dagarna, vågar oftast inte sova på dagarna längre. Det här hänger alltså ihop med att man har nån muskel som gör att man inte ska kunna röra sig eller göra det man drömmer om, men jag vaknar när jag fortfarande är i det här tillståndet.

Första gången det hände var i maj nångång när jag var sjuk, jag hade gått och lagt mig i soffan. Plötsligt så vaknar jag men hela kroppen krampar, det känns nästan som jag drömmer men ändå verkligt. Det här har också varit den enda gången jag har upplevt riktiga hallucinationer, då det kändes som nån klev in igenom dörren och pratat högt. Sedan gick den mot mig i hallen. Sen vaknade jag och somnade om. Andra gången detta hände alltså samma dagen, satt personen i soffan bredvid mig och pratade. Sista gången kändes det som den stod lutade över mig och att jag inte kunde andas. Sedan vågade jag inte sova mer den dagen. Under sommaren har jag bara haft det någon/några gånger i månaden. Men nu händer det nästan varje vecka, vet inte vad jag ska ta mig till. Dagar då jag haft dessa kramper vågar jag inte somna om igen, att gå och lägga sig på kvällen igen gör mig panikslagen.

Har suttit och sökt runt på internet med mina symptom och märkt att jag inte är den enda. Som om ni inte tror mig: Wikipedia, Sveriges radio och om man är lite mer intresserad om hallucinationerna flashback.

Om man tar bort ljudet på den här så är det väldigt likt hur det känns.

Är fett pepp på det nya året. hoppas att jag kommer hinna fota massor, skaffa nya kontakter, få bra betyg, lägga mycket fokus på ridlektionerna och hästarna, ska också hinna med att umgås med pojkvän och familj. Tror 2012 kan bli riktigt bra om man är frisk och orkar.
Gammal bild från när jag precis hade fått kameran, därav kvalitéen. Konstiga idéer man hade haha.

Jag orkar inte, orkar inte lyfta mig sängen. Hela kroppen krampar, lederna knäcker. Det är ett helvete att bara lyfta ett glas mot munnen, kan inte lyfta händerna för de darrar så mycket. Mår illa direkt jag tänker på mat, glömmer att äta, ett halvt kilo till och mitt bmi anses som underviktigt. Måste. bli. frisk. Jag känner mig så dum som klagar, jag har varit sjuk en månad. Det finns folk som är sjuka flera år, de finns sjukdomar som inte går att bota, sjukdomar som är dödliga. Jag känner mig egoistisk och dum, varför ska man alltid tycka så synd om sig själv. Kanske för att hela mitt huvud är helt fucked up, jag tänker inte klart. Jag får ständigt ångestattacker, vill inte stänga av datorn eller musiken på kvällarna. Jag vill inte vara ensam, vill inte att det ska vara tyst eller mörkt. Jag vill inte vara ensam med mig själv och alla hemska tankar. Förstår inte hur en fästing och depression går ihop, men tydligen. Tankar som man aldrig tänkt på, eller som man aldrigt skulle oroat sig för förut slår en rakt i ansikte sen hänger de kvar tills man hittar nåt nytt få ångest för. Du är inte värdelös, det är inte du som mår dåligt. Det är bara din hjärna som lurar dig. Känner mig som när jag kom in i tonåren och föräldrarna skiljdes, och nu mår jag bra. Det är därför det känns så sjukt att helt plötsligt förvandlas in till någon du inte är, iallafall inte längre.

nu: knarka Håååkan
Håkan Hellström – Jag vet vilken dy hon varit i, Håkan Hellström – Det Är Så Jag Säger Det

Och vi kommer inte längre , vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja, vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre, men räckte inte till

Dom där dagarna, när inte allt funkar som det ska. När hjärta och hjärna inte går ihop, som om de nånsin gör de? Tom, tom på allt. Självsäkerhet, respekt och glädje, allt är borta. Ni kan ta allt, utan min respekt, det är inte nåt man kan ta, det är något man förtjänar. Get the point.

Alltså jag är så jävla trött. I nian slutade man i hopp om att få börja en ny skola, få starta om på nytt. Men liksom antog att folk hade mognat, men jag inser nu att jag har fel. Du kan inte ha dina egna åsikter, din egen stil eller en speciell personlighet, försök inte ens undvika skitsnack igenom att vara som alla andra för det kommer inte funka. Folk kommer alltid se ner på dig, tycka att det dem gör är bättre. Det dem gör är det rätta, det bästa. Men om några år kommer de inse att de inte blivit ett dugg starkare av allt skit, och då kommer du vara den som står med alla dina vänner kvar, tyvärr.

Pretending there's nothing wrong here, when clearly we're falling apart.
Dags att lätta lite på hjärtat då. Du kommer antagligen inte läsa det här men jag man kan alltid hoppas.  Har inte bloggat eller startat datorn på flera dagar, har varken orkat eller haft lust. Jag är liksom lite inne i en svacka just nu, känner mig ohört ensam även om det då bara är en person som skapar denna känsla, eller några till kanske.. Fast jag har världens underbaraste pojkvän som tyvärr får stå ut med mina tillfälliga damputbrott.

En viktig del av mitt liv är min familj som jag inte klarar mig en minut utan. Jag vet att det inte alltid kan vara lätt att hålla ihop den här familjen men ibland måste man kämpa tillsammans för att klara sig. Jag känner mig utbytt.. utbytt mot ett fotbollslag, utbytt mot nån flickvän som du känt i några månader som inte ens kan låtsas som hon bryr sig om oss. Visst jag ska inte kräva så mycket tid, men jag tycker iallafall att jag är värd en timme eller två i veckan. Det är något i mitt liv som saknas, något stort något viktigt. Jag känner bara att mitt liv börjar falla isär bit för bit. Jag längtar tillbaka till skolan, något att sysselsätta mig med. Slänga allting åt sidan och koncentrera sig på något helt annat. Jag försöker hela tiden visa.. utan att få något tillbaka. Jag samlade till och med mod och sa rakt ut vad jag tyckte men förändrade det nånsin nånting, brydde du ens dig. Det känns så hemskt att ha gått från att varit så nära med dig, gjort saker på helgerna och kunnat prata med dig om allt till att någon sorts stenmur har byggts upp mellan oss. Jag kan säga att jag inte brydde mig att du ställde in vår midsommar den enda gången på länge vi hade tid att umgås, men då ljuger jag. Egentligen sved tårarna bakom ögonlocken, jag orkar inte gråta. Orkar inte visa mig svag längre. Jag förstår att fotbollen är kul och viktig för dig. Men jag har tröttnat på att sitta veckorna in och ut och hoppas att du frågar om vi ska göra något i helgen eller att du kanske sitter vid matbordet när jag går upp på morgonen med din tidning och dricker kaffe. Men aldrig står bilen på parkeringen.
Jag saknar min bästavän, jag saknar min pappa.